Etikett: giftiga stick

ICD 10: X26 Kontakt med giftiga vattendjur och vattenväxter (fjärsing, manet, sjöborre)

• Fjärsingstick (se särskilt avsnitt) inträffar då och då utmed Västkusten och södra Östersjön, ses även i Norge, Danmark och i de stora haven. Antingen trampar man på fisken i sandbotten eller sticker sig i handen i samband med fiske. Sticket ger intensiv smärta och ibland sjukdomskänsla med frossa, feber, arytmier, hypotoni, svettningar, illamående, svimning, och huvudvärk. Lokalt ses rodnad och svullnad, extremiteten kan vara svullen en veckas tid.
• Men det finns fler giftiga djur i havet. Nära 2000 giftiga arter finns i världshaven, antingen giftiga eller utsöndrar gifter mot huden (hullingar och mikrotaggar), eller penetrerar genom stick eller bett (havsormar och bläckfiskar kan bitas). Eftersom alltfler dyker och snorklar, och har akvarier, så inträffar globalt omkring 50.000 eller fler marina giftskador varje år. Gifterna innehåller olika peptider, fosfolipas, enzymer, ammoniumföreningar, serotonin och annat. Många gifter är neurotoxiska och kan ge neurologiska symtom som paralys och myalgier. Sammantaget är gifterna mycket antigena till sin karaktär.
• Utöver stick av fjärsing ses någon gång stick av drakfisk (Pterois volitans), skorpionfisk och av olika maneter, främst röd brännmanet (Cyanea capillata) som trivs i våra kalla vatten, eller sting av Portugisisk örlogsman i Europa eller tropiska vatten.





• Andra giftiga maneter är havsgetingen (Chironex fleckeri) eller irukandji (Carukia barnesi). Stick av sjöborrar är inte ovanligt under bad utomlands, en del avger toxiner. Det ger ett antal grupperade prickar på foten, ibland pustler, ibland viss tatuering av naturliga färgämnen och vissa toxiska reaktioner (trötthet, svaghet, myalgier).





• Stenfisk (Synanceia verrucosa) är den så vitt känt giftigaste fisken i världen, ett stick kan snabbt leda till döden, antiserum finns.
• Marina toxiner är i regel värmelabila. Kan man därför värma den skadade extremiteten snabbt får man en inaktivering av giftet, hot water immersion (HWI), se nedan.
• Vissa ätliga fiskar kan ibland orsaka förgiftningar, t ex den kända japanska fugun, blåsfisk, som bara får tillredas av speciellt utbildade kockar. Scombroidförgiftning är en matförgiftning av dåligt hanterad fisk, som bildar histidin och till sist histamin i kroppen. Ciguateraförgiftning uppstår då fisk har kontaminerats av toxinbildande flagellater oftast från tropiska vatten.

Tidiga åtgärder, personal och team

• Den skadade får sitta med extremiteten i så varmt vatten som kan tolereras (42-45-(50) grader, undvik brännskada!) under 30-90 min, eller tills att smärtan viker. Obehandlat kan smärtan sitta i under ett eller flera dygns tid.
• Värmebehandling har evidenstestats utifrån ett antal randomiserade studier (level I), och har också stöd i fler publikationer (level II-IV).

Läkarens bedömning, åtgärder och behandling

• Utöver värmebehandling ovan krävs sällan farmakologiska åtgärder.
• I besvärliga fall överväg iv analgetika, försöksvis har även lokalbedövning rapporterats. (Men var tveksam till lokalanestesi, eftersom sådan är lite toxisk i sig).
• Antihistaminer kan ges vid besvär av maneter.
• Sting kan kompliceras av en sekundärinfektion, i så fall ges antibiotika. Lokala nekroser förekommer t ex efter fjärsingstick och kan ge underlag för infektion.
• Specifikt antiserum finns för behandling vid stick från stenfisk, men i övrigt gäller i princip endast symtomatisk behandling.
• Kontrollera att patienten har skydd mot stelkramp, överväg annars booster.

Se även

• Fjärsingstick